Vilja 4-ever!

Underbara, Älskade Lilla Vilja,,, hon finns inte längre bland oss,,, men i våra minnen kommer hon föralltid att ha en mycket stor plats i våra hjärtan,,, för en underbarare hund kommer vi nog aldrig mer ha ynnesten att vara stolta ägare åt….

                  Detta är ”Sagan Om KrigarPrinsessan Vilja"

Lilla Vilja var egentligen inte alls planerad som en del i vår familj,,, jag letade schäfer,,, och hade inte en tanke på att skaffa ännu en Jack Russel…

Men ödet ville annorlunda,, och ödet denna gång bestämde att jag skulle följa med min kompis och hennes hund ner till Strömsholm för rehab en snöig dag i januari -06…

Av en ren slump sprang jag där på Gozzi’z uppfödare, som var där i ett hästärende…Med sig i bilen hade hon den allra ljuvligaste av valpar som jag någonsin träffat…

 Denna ljuvliga lilla valp, var från början tänkt att behållas i kenneln för framtida avel,, men pga av felaktig benställning (rokoko-ben) och taskig päls, så letade nu denna lilla ljuvliga varelse ett hem utan planer för avel….

 Och Vem är jag att säga Nej, till ett sådant Underverk….Lilla Vilja följde med mig hem,,, och resten är en Kärlekshistoria…..

 Första kvällen la jag henne på min kudde,, och där sov hon hela natten, och alla nätter för resten av sitt liv,, även när jag inte var hemma….

Den enda natten hon inte låg på min kudde,, var den hemska natten hon fick spendera på Bagarmossen’s Djursjukhus efter att ha blivit ormbiten….

 Vilja var den gosigaste, mysigaste lilla hund man kunde tänka sig…Ungarna Älskade henne,,, hon var så gosig och kelen,, och alltid snabbast upp i första bästa knä som fanns tillgängligt…

 Hon var dessutom rolig att jobba med…Vi spårade,,,, hon var Super på uppletande,,, men framförallt så gick vi oändligt långa promenader i skog och mark varje dag,, och lilla Viljan var Outröttlig….

 Kanske skulle jag ha sett vissa varningstecken?????

 Jag var periodvis lite orolig över det faktum över att lilla Vilja mer eller mindre alltid gick i passgång…Höftledsröntgen visade dock på A-höfter,,, och vi liksom bara körde på som vanligt….

 För något år sedan,,, började lilla Vilja halta…

Väldigt diffust till att börja med…

Hon kunde vara blockhalt på högerbak på morgonen, för att sedan vara helt ren på eftermiddagen,,, för att sedan ,,,dagen efter halta på vänsterbak…

 Så kunde det liksom hålla på,,, det blev en livsstil,, en vana,,, lilla Vilja är halt,, låt henne vila då,, javisst,, och sen var det bra…. För att sen komma tillbaka….

 Vi tog henne på en röntgen,  som inte visade nånting,,, men vi fick metacam utskrivet och satte henne på det…

 Vi började med en liten dos,,, och Viljan blev haltfri,,, sen började hon halta igen,,, vi ökade dosen,,, och Viljan blev haltfri,,,, vi ökade återigen dosen,,, och lilla Villan slutade halta ,, i alla fall för ett tag,,, och då ökade vi återigen dosen…

Tillslut var vi uppe i en metacam dos passande en 40 kg´s hund,,, och när inte ens det längre hjälpte för att hålla henne smärtfri, så började Thomas inse att;

Nu går det inte längre…..

 Återigen åkte vi och röntgade igenom hela kroppen på henne,,, och denna gång syntets det tydligt  pålagringar och förändringar i hennes lilla skelett,,,

Veterinären som jag hyser Stort förtroende för,, bara skakade på huvudet…

Det fanns inget kvar,,, det fanns inget att göra…

 Jag hade i det läget fortfarande väldigt svårt att fatta och ta till mig….Lilla Vilja,, var ju fortfarande pigg och glad…

Och jag kände att så länge hon själv faktiskt ville följa med ut på promenad så ”va e ré för fel me de liksom”????

 Såhär i efterhand så inser jag hur länge Thomas försökte prata med mig, om att vi inte visade vår kärlek till Lilla Vilja genom att låta henne fortsätta plågas och ha ont,,, men jag ville inte lyssna på honom…

Stängde liksom bara av….

 Det var inte förns jag själv började känna att nu går det inte längre…

Första insikten kom när vi var iväg och tävlade nånstans i vårt avlånga land…

Minns inte vart faktiskt…

Men vad jag minns är att jag i väntan på prisutdelningen gick in och körde lite lydnad med först Gozzi,, och sen med Vilja…

 Och Lilla Vilja var så halt,, så jag kände bruksmänniskornas blickar,, som liksom hatiskt tittade på oss, och liksom undrade,,,,

-Va Faaaaan gör hon på plan med en så halt hund……

Den dagen klev jag av plan, och sa till Thomas,,,

Nu går det inte längre,,,, hon mår inte bra,,,, jag förstår vad som måste göras,,, men jag vill att DU tar hand om det hela….

 Thomas,,, pedagogikens man uti fingerspettsarna,,,,, sa att det är jag och ingen annan som måste fatta det slutgiltiga beslutet….

 Hur gör man det?????Vem är Jag att bestämma när någon ska dö????Jag klarade det inte då….

 Men några veckor senare så inser även jag,,, att jag inte kan kalla mig djurälskare om jag fortsätter utsätta min Älskade lilla Vilja för mera smärta…

 Vilja ville alltid följa med ut på våra prommisar,,, men hon orkade inte så länge,, allt som oftast  fick  jag bära henne,,,,  och det var när hon satt där på min arm, eller på mina axlar, som jag började se smärtan i hennes ögon…

 Beslutet var taget,,, och jag grät oavbrutet i 3 veckor…

Jag tyckte det var så orättvist,,, att världens Underbaraste goaste lilla varelse inte skulle få finnas mer….

 Men Domedagen närmade sig……..En domedag som hennes hemska matte hade bokat…..!!!

Jag hade redan tidigare bestämt att jag INTE ville vara med,,, ville inte riskera att psykbryta inne hos veterinären och göra lilla V upprörd och orolig…

 Dagen D kom en dag i juli…..

Jag tror det måste varit årets värsta regn/stormväders dag hitills,,, men mig gjorde det ingen skillnad…

 Jag tog med mig alla 3 ut på vad som skulle bli vår sista skogsprommis tillsammans….Grät jag???

 Jag inte bara grät,,, Jag slog, sparkade på träd, och skrek ut min förtvivlan….

På vägen hem stannade jag på en affär och köpte ett halsband till lilla Vilja,,, ett vitt fluffigt mjukt halsband med rosa hjärtan på…

Det satte jag på henne,, och lämnade en lapp till Thomas, som skulle komma och hämta henne senare,,, att det halsbandet skulle hon ha med sig…..

 Jag pussade  och kramade massor på denna lilla ljuvliga varelse som legat på min kudde varje natt i nästan 8 år,,,, jag talade om hur mycket jag älskade henne,, och lämnade sen henne där i min säng, mumsandes på ett stort märgben…

Gick som i dimma tillsammans med Dollar och Gozzi till bilen,,, ramlade,,, och slog upp ett blödande sår, och trasiga byxor på knät,,, men det var inget jag märkte då…

Jag åkte ut till Gålö….La ett spår till Dollar,,, gick en prommis på min absoluta favoritslinga vid Gålö Havsbad,,,, regnet öste ner,,, vilket jag tyckte var skönt,,, ingen jag mötte skulle se mina tårar…

Satte mig vid havet,,, mindes för en stund med glädje vår Älskade Glädjespridare Vilja….

Åkte och tog spåret….Och återvände sen med mycket tunga steg hem………………………

 Jag hade hoppats att när jag kom hem,,, så skulle Thomas och Lilla Vilja möta oss där i dörren,,, pigga och glada som alltid,, och med Thomas försäkran att allt bara var ett skämt….

Det var inte så,,, det var den bistra verkligheten…Jag kommer in i huset,, och lilla Vilja finns inte där längre, Thomas hade även försökt, att för min skull röja alla spår av denna lilla varelse,, men han hade missat märgbenet som låg i vår i vår säng…..

 Och på något sätt så gjorde det mig så lugn och lycklig…Märgbenet var sååååååå tuggat och bearbetat,,, så jag insåg att Viljan haft att pyssla med, de sista timmarna hemma….

 När jag varit hemma en stund, så kommer Thompa hem,,,, jag hade nog in i det sista hoppats i sällskap med Vilja,, men så var inte fallet,,, jag ser att Thomas har gråtit massor…

 Vi kramar om varandra,,, det finns inga ord vi kan säga just då…

Jag vill veta hur det gått till,,, men klarar inte att varken fråga eller få svaret just där och då……….

Några dagar senare ville jag veta hur det gått till,,, och Thomas  berättar med tårarna rinnandes nedför kinderna….

Vilja och Thomas kom in till Tyresö Djurklinik en sen kväll i juli…UNDERBARA Tyresö Djurklinik,, hade lilla Vilja som sitt sista och enda uppdrag denna hemska och för oss dystra kväll…

Det fanns bara lilla Vilja i hela byggnaden,, och all fokus fanns på henne...Thomas och Vilja kommer in på rummet,,, det brinner ljus,,, och lugn musik strålar från bandspelarnas högtalare,,,,

Det kastas ut godisar över hela golvet, som lilla Vilja får springa runt och fånga….

Mitt i detta godisletande får hon en spruta,,,, en spruta som mer och mer tar henne bort från verkligheten…

Hon fortsätter att leta och äta godis, men är tillslut så borta,, så Thomas tar henne i sin famn,,,, pussar på henne,, talar om hur mycket vi älskar henne,,, och hon sluter för sista gången sina vackra mörka ögon där i husses trygga famn,,,, för att aldrig öppna dom igen….

Alltid Saknad- Aldrig Glömd- Jag Älskar Dig- Vilja 4-ever!!!  

Nämen Usch och Fy,, så sorgligt det blev nu då,,, här sitter jag på Bästaste veckotid med tårarna rinnandes nerför kinderna....

Det var ju inte meningen,,,,!!!!!

Men jag gillar att hon pryder vår almanacka hela denna vackra månad....